Sång, välljud och olåt

Otaliga är de fågeltoner som når våra öron i denna ljuvliga vårtid. De flesta skönt välklingande, drillande, flöjtande svirrande och lockande, men en del mindre tilltalande, tjatiga, skorrande och entoniga. Vår trädgård i skogen på Romeleåsen är artrik och mycket fågelrik, kanske beroende på att vi matar fåglarna året runt, ett utmärkt sätt att ständigt ha fotomotiv tillgängliga och garanterad fågelsång långt innan snön smält bort från buskar och träd!  Välklingande eller inte, alla sångerna hör våren till och har sin plats och fyller sin funktion i revirhävdande och parbildning.

Tidig vår landar grönsiskorna i vår trädgård. Små gröngula tussar som fladdrar omkring och klänger och dinglar bland grenarna. Drillar en intensivt sprudlande och ”glad” sång och är det bara tillräckligt ljust struntar dom totalt i väder och vind. Sjunger i snöfall, sjunger i regn och sjunger i sol! Riktiga glädjespridare innan våren tagit ordentlig fart.

Först ut bland de sångare som kommer hit till oss i skogen är gransångaren. Och visst är den som alla övriga sångare söt och fin på ett diskret sätt, men sången! ”Sill salt, sill salt, sill salt”, en ramsa som upprepas och tjatas i det oändliga och nog skaver denna enformiga olåt lite, åtminstone i denna människans öron. Gransångarens engelska namn ”Chiffchaff” är mycket väl beskrivande! Men som sagt, både fågeln och sången hör våren till och suckandet över de tjatiga tonerna blandas ändå med lite av återhörandets glädje, ty så är människan funtad; det ska låta som det brukar om våren här i skogen.

Om rödhakens skönsång kan man skriva spaltmetrar. Kvittertoner och silvrig koloratur hörs tidiga morgnar och sena kvällar, både från trädgårdens buskage och från trädtopparna. Jag har ingen aning om hur många rödhakepar vår stora trädgård hyser, det är mycket sällan jag har sett två samtidigt, men den bor här året runt och jag förmodar att här finns mer än ett par. Ofta snor fågeln runt omkring oss för att storögt inspektera våra förehavanden, men pinnar snabbt iväg en bit bort på sina tunna ben om vi kommer alltför nära. När den sedan arbetat färdigt tillsammans med oss återupptar den framemot kvällen sin skymningssång och bildar en välklingande trio tillsammans med koltrast och taltrast. En fågel utan vilken trädgården vore bra mycket fattigare.

Inne i en stor berberisbuske håller en del av våra småfåglar till. Ett utmärkt skydd för dem när sparvhöken anfaller och det gör den emellanåt. Norpar åt sig en och annan koltrast, eller ännu hellre munsbitar i form av titor eller mesar. Inget att orda om, rovfåglarna behöver också mat för att överleva. I berberisbusken bor bland andra järnsparven. Hos oss året runt, men egentligen är den nog en flyttfågel. Detta är trädgårdens riktiga doldis, underskattad både vad gäller utseende och den välljudande sången tycker jag. I fjäderdräkten påminnande om en välklädd brittisk gentleman och med en sång som är en mix av rödhake- och gärdsmygstoner. En skönsjungande doldis alltså!

En riktigt välklingande sång har den brokiga steglitsen som emellanåt landar hos oss, men som alls inte är en särskilt vanlig syn här i vår skogsglänta. Desto trevligare är det när den dyker upp och sitter och kvittrar och drillar intensivt i en busk- eller trädtopp.

Om den näpna stjärtmesens sång är egentligen inte så mycket att orda, ett lågmält sirrande och surrande och några små knäppningar är det enda som vittnar om att de rastlösa stjärtmesarna är i närheten. Omöjliga att missa när man en gång fått syn på dessa ”snöbollar med svans”, som någon så träffande kallade dem!

I fjol, just vid månadsskiftet april-maj, lyssnade jag under en tid till en fågel med en sång som jag inte kände igen. Jag är absolut ingen expert på fågelsång, men jag visste att detta var något jag inte hört tidigare, eller kanske snarare inte hade lagt märke till. Efter ett par dagar fick jag syn på fågeln, helt och hållet beroende på att den satt i stort sett rakt ovanför mitt huvud och ”sjöng” sitt pju pju pju. En göktyta, vilken lycka! Lyckan blev ännu större när den valde att häcka hos oss. Alldeles vid vår infart, trettio meter från vår ytterdörr, lade den beslag på ett gammalt hackspettsbo och där satt den sedan under en tid och ”tytade” till sig en hona. Paret fick uppenbarligen ett antal ungar för de hade fullt sjå med matleveranser till bohålet under några veckor. Säkert en jobbig tid för göktytorna men fantastiskt trevlig för mig som fick studera och fotografera de udda fåglarna på så nära håll! Jag såg aldrig när ungarna lämnade boet och såg inte heller till de vuxna fåglarna mer.

Men visst var det göktytans omisskännliga sång jag hörde vid soluppgången i morse. Vågar jag hoppas på att få återse dem just här hos oss? Vågar jag hoppas på att de häckar i just något av våra träd i vår? Önsketänkade? Kanske det!

 

Grönsiska: Spinus spinus, vikt 12 gr

Gransångare: Phyllscopus collybita, vikt 8 gr

Rödhake: Erithacus rubecula, vikt 20 gr

Järnsparv: Prunella modularis, vikt 20 gr

Steglits: Carduelis carduelis, vikt 16 gr

Stjärtmes: Aegithalos caudatus, vikt 9 gr

Göktyta: Jynx torquilla, vikt 35 gr

 

Text och foto: Eva Kronvall