Det kom ett meddelande i min mobiltelefon den soliga tisdagen 21 februari. Avsändaren beskrev sin lycka över att se årets första tofsvipor. Strax därefter kom ännu ett meddelande som kort och gott konstaterade ”Äntligen!”.
Som lokal fågelkändis i Halland får jag många kommentarer av detta slag nu när det börjar våras. Det handlar om tofsvipor och sånglärkor, men också om nordflyttande flockar med gäss och svanar, årets första tranor eller den första koltrastsången. Det är alldeles uppenbart att fågelmöten av detta slag fortfarande betyder mycket för många människor.
Annars kan man ju lätt få uppfattningen att ju mer urbaniserade vi blir, desto mer fjärmar vi oss från naturen. Eller är det kanske tvärtom, det vill säga att vi uppskattar naturen mera när vi lever längre bort från den? Det finns ju numera en lång rad studier som visar att människan mår bra av att höra ljud som vindens sus i träd, vågor som rullar in mot en strand och, inte minst, fågelsång. Naturen har blivit något av medicin i vårt stressade liv.
Ändå är det inte länge sedan som vårtecken hade en helt annan betydelse för svenska folket. Vi behöver bara gå en eller två generationer bakåt för att inse att flyttfåglarnas återkomst innebar något helt annat. De signalerade att vinterns knapphet snart var över och skulle ersättas av ett åtminstone något rikare liv.
Jag fick ett talande exempel på detta när jag för drygt 20 år sedan besökte ett inuitsamhälle i norra Kanada. Min värd hette James, och förutom att guida turister, levde han på jakt och fiske. Han berättade att han främst jagade fågel på våren. När de första gässen och änderna anlände söderifrån, utgjorde de en mycket välkommen ersättning för det torkade, saltade eller djupfrysta kött man levt på under den långa vintern. Dessutom var fåglarna feta, laddade för att klara av inledningen på häckningssäsongen. Visst kunde man även jaga änder och gäss på sensommaren, men då var köttet magert och inte lika välsmakande enligt James.
Men det är inte enbart som födokälla vårfåglarna haft betydelse för oss människor. Sädesärlan har knappast fått sitt namn utan anledning. När den anlände, var det dags att påbörja vårbruket, och det finns en lång rad gamla ramsor och talesätt som förknippar olika fågelarter med vårens återkommande sysslor. För bara 100 år sedan fanns det inga väderprognoser i radio, TV eller mobilen. Då fick man istället sätta sin tillit till naturens tecken, om det så var en nyanländ tofsvipa eller den första koltrastsången från närmaste skogsdunge.
Även om inte vårtecknen har samma rent praktiska betydelse för oss idag som då, har de verkligen förmåga att sända känslor av välbehag genom våra kroppar.
Anders Wirdheim