Nu genljuder det i vår skog av dovhjortarnas bröl. Mindre och mindre intensivt dock, för att tystna helt om en tid. Jag sitter gömd vid en av brunstplatserna och följer hjortens försvar av sitt revir. Marken i brunstgropen, som tidigare var täckt av gyllene löv, är upptrampad i strider mellan den försvarande hjorten och uppstickare som vill para sig med hindarna. Ljudet av horn mot horn är tydligt i den stilla morgonen…
Dovhjort: Dama dama, vikt upp till 140 kg
I ett träd strax bredvid mig registrerande ett fågelöga vad jag och hjortarna har för oss. Rödhaken följer oss vaksamt uppmärksam och nyfiket intresserad. Ett rött litet blänk inne bland trädens djupa och färglösa skuggor.
Rödhake: Erithacus rubecula, vikt 20 gr
Hemma i trädgården härjar gransångaren fortfarande. Jagar småkryp i de alltmer avlövade träden. Bladlössen som förstör bladen i vår hägg åker ner i stora mängder i fågelmagen – bra för både träd och fågel! Men hur länge tänker du egentligen stanna kvar hos oss lilla gransångare, klarar du dig om det kommer en köldknäpp?
Gransångare: Phyllscopus collybita, vikt 8 gr
Steglitsen ser vi inte så ofta här hos oss i skogen, eller också är det jag som är ouppmärksam. När hon väl syns till är det omöjligt att ta ögonen från hennes uppenbarelse, klädd som hon är i kungligt sammetsrött och gnistrande guldgult, en flygande juvel som far fram mellan grenarna i den höstfärgade trädgården.
Steglits: Carduelis carduelis, vikt 16 gr
Steglitsen får sällskap bland grenarna av en ilande, pilande, oroligt födosökande och fladdrande kungsfågel. Aldrig stilla. Alltid i rörelse horisontellt/vertikalt/diagonalt. Svår att se i det färgskiftande lövverket, som den lilla fågeln smälter så väl samman med. Mitt öga letar men när det väl hittar kungsfågeln vänder hon ryggen åt mig och min kamera och flyger bort genom grenverket!
Kungsfågel: Regulus regulus, vikt 5,5 gr
Nu är oxelns bär uppätna. Äpplena är borta sedan några veckor. När rönnbären tog slut vet jag inte. Men fortfarande finns det bär kvar i den alltmer bronsfärgade berberisbusken. Tydligen inte lika attraktiva som övriga bär för de får alltid hänga kvar längst. Lite motvilligt verkar koltrasten ge sig på dem. Busken är minst sagt taggig och bären oerhört sura, men det borde inte hejda en koltrast och gör det inte heller, så snart är trädgårdens absolut sista bär försvunnet i en koltrastmage.
Koltrast: Turdus merula, vikt ca 100 gr
Jag måste odla solrosor! Solrosor är tydligen utmärkt som gröngödsling och i solrosor finns det mängder av mat för fåglarna. I ett avmognat solrosfält som jag hittade under en biltur fanns det alltså fantastiska fototillfällen. Småfåglar flaxade och fladdrade i mängd runt de nickande fröställningarna och att välja vilken av dem jag skulle rikta kameran mot var enbart positivt frustrerande. I just bildens odling vimlade det av bergfink och bofink. Svartfåglarna var också intresserade, men höll sig på för stort avstånd. Jag valde att fotografera en fotogenisk och ensam grönfink. Jag bara måste odla solrosor nästa säsong!
Grönfink: Chloris chloris, vikt ca 30 gr
I den lilla dammen som ligger en bit från vårt hem i skogen, och som jag brukar titta till emellanåt, fiskar en ägretthäger. Hägern vill ha stort säkerhetsavstånd till människan. Blir nästan alltid bara en liten vit prick i fjärran för både kamerans och mitt öga. Men en vit prick i fjärran kan vara effektfull när hösten glöder runt omkring den.
Ägretthäger: Ardea alba, vikt 0,7 – 1,5 kg
Den vita pricken lyfter långt där borta från dammens mörka vattenspegel och avtecknar sig en stund mot den kopparfärgade höstskogen innan den med långsamma vingslag försvinner bort i fjärran.
Ägretthäger: Ardea alba, vikt 0,7 – 1,5 kg
Text och foto: Eva Kronvall