Det nya året började på ett oväntat sätt

I snart 20 år har jag fågelskådat.
Innan det intresset tog vid sysslade jag med handboll, fotboll och till och med lite pingis. Sedan mötte jag en vän i högstadiet som samlade på fjädrar. Han hade två uppstoppade rapphönor och en dito ejder. Vi tittade i hans fågelböcker. Noterade de olika arterna vid fågelbordet och ett och annat läte präntades in. Först var jag lite tveksam, och skämdes lite över det där med att bli intresserad av fåglar. Vad skulle mina andra vänner säga? Vem skulle jag bli? Det var lite som en förbjuden kärlek. Ett tag försökte jag förneka den, men till slut gick det inte längre. Fåglarna stod och flaxade på andra sidan dörren. Jag öppnade den och sedan har det varit kört. Varje dag ser och hör jag fåglar. De är som ett sällskap för mig, även när jag känner mig lite ensam.
Vi firade in det nya året i goda vänners lag. En hemlagad trerätters-meny smakade underbart i decembernatten. Glasen skålades mot varandra och skratten hördes långt in på natten. Det skulle bli skönt med ett nytt år. Ännu ett nytt kapitel i livet. Kanske är den bästa berättelsen den om livet? Den innehåller allt från glädje, skratt, sorg, spänning och upplevelser. På dödsdagen har den skrivit klart sig själv.

Det är något alldeles speciellt med första januari.
Många fågelskådare börjar då att räkna på en så kallad årslista. Jag är en av dem. Då är det dessutom alltid lite roligt att se vilken som blir årets första art. För mig har det genom åren blivit allt från fiskmås till mindre korsnäbb. Många gånger har också koltrasten stått för den första arten på det nya året. Så blev det även i år. Men den här gången var det en oerhört speciell känsla. Det var inte en flygande koltrast som yttrade sitt varningsläte, eller en som satt under en aroniahäck och huttrade. Nej, det första jag hörde när jag lämnade lägenheten var en sjungande koltrast. Jag kunde knappt tro mina öron. De ljuvliga tonerna fick mig att stanna upp och lyssna för en stund. Det var en grå morgon och milt för att vara årets första dag.
Jag kunde, om jag ville se det så, tänka att koltrastens sång handlade om hopp och om längtan till något bättre. Den sjöng för alla vilsna själar. För Syriens barn. För den galne forskaren. För tidningsbudet och bensinmacksbiträdet därute. Den ville inte vänta till mars med att förmedla sitt budskap, utan den började sjunga redan nu. Innan det är försent. Det är en hård värld vi lever i och det bästa vi kan göra är att få den lite mjukare. Det tyckte rödhaken också, som stämde in i koltrastsången. Som om de just där och då höll konsert för mig på en parkeringsplats i den fattigare delen av stan. En nyårsdag jag aldrig glömmer.

Christopher Gullander